Hej allihop,
Ett ödmjukt tack till alla för värdefull uppmuntran under simningen. Det fina stödet hjälpte mig definitivt i mål.
Många har tackat mig och jag har fått hundratals meddelanden i positiv anda för initiativet att samla in pengar och för simningen. För egen del vill jag tacka stödtruppen och lyfta fram medlemmarna. De gjorde det möjligt för mig att fokusera på simningen. Lagarbete när det är som bäst. Ingen simmar en sträcka som denna utan ett team. Tack till Finlands simundervisnings- och livräddningsförbund: Kristiina Heinonen, Tero Savolainen, Niko Nieminen och tack till alla affärskumpaner: Odgers Berndtson, Vaasan, Instrumentarium, Vaaka Partners, Tallink Silja, Nor-Maali, Elcogen och Planex. Sist men inte minst, Ark Project med sin besättning: Roland Ulfstedt, Oliver Fewster, Sami Multisilta och Veli. Fotograf Julius Jansson. Kommunikation & PR Samuel Sorainen och SoMe-kunniga Karin Kvikant. Teknisk rådgivare och långdistanssimmare Gustav Kvikant och såklart min fru Danita som stöttat mig under hela projektet. Familjen är en viktig resurs.
Median kom väldigt bra med och lyfte fram projektet och välgörenheten. Insamlingen överträffade målet redan innan jag simmade i mål. Ett stort tack till alla som donerat till ett gott ändamål. Finska barn tackar under hösten när simlektioner anordnas. På sikt kommer vi tillsammans med förbundet att rapportera hur, var och när de donerade medlen använts och vilka resultat som har uppnåtts.
Jag kom inte lätt undan under simningen, det må jag erkänna. Varje mil var ärligt simmat och ibland simmade jag nära min maximala kapacitet. Över 100 000 simtag blev det under tre dagar. 80 gånger tog jag mig upp ur vattnet och upp i båten för snabba pauser för att sedan hoppa tillbaka i det kalla vattnet igen. Känslan i mina fingertoppar när jag skriver det här är fortfarande borta och kommer förhoppningsvis tillbaka så småningom. Det iskalla havsvattnet, kring 10 till 12 grader, gick rakt in i benmärgen, och den ständiga sidovinden, som tog mig tillbaka mot Estland, gjorde simningen avsevärt svårare än planerat. Jag var till och med tvungen att lägga en extra våtdräkt ovanpå den första för att motarbeta kylan och för att undvika en för låg kroppstemperatur. Den dubbla lagringen fungerade, men jag kände mig klumpig och tempot sjönk. Min vänstra arm tog en rejäl törn när jag med kraft simmade mot vinden. Detta för att komma framåt, i stället för bakåt. Detta igen resulterade i smärta i min vänstra hand, vilket i sin tur tvingade mig att simma långa sträckor med enbart den andra handen. Även simning men en arm lär man sig snabbt, när man är tvungen. Följebåten blev vi tvungna att föra till skyddshamn under den andra dagen. Detta på grund av det hårda vädret. Den enda rätta lösningen, även om värdefulla simtimmar gick förlorade. Jag försökte simma fast timmarna sista dagen och lyckades nästan. En försening på två timmar från planerat målgång kan väl accepteras som giltig sjöförklaring.
Å andra sidan, som en utmaning, både mentalt och fysiskt, den mest stimulerande upplevelsen. Människokroppen uthärdar och sträcker sig när den blir tvungen. 800–900 träningskilometer (jag slutade räkna efter 500) under ett halvår före simningen säkrade uthålligheten. Alla träningstimmar lönade sig, vi kom i mål.
Samma möda men utan uppmuntran från så många och utan välgörenheten skulle prestationen kännas som en rätt tom och självisk handling. Utfört på detta sätt fick projektet en mer värdefull betydelse som man kan och även får vara stolt över.
Jag fick frågan före och efter simningen hur jag lyckades simma i mål. Jag vill minnas att jag svarade: genom att vara oböjlig, envis och ihärdig. Sant men delvis sant. Dagen efter målgång insåg jag att en viktig, om inte den viktigaste, tillgången var det uppriktiga och breda stödet som kom från många håll. Från familj, vänner, halvbekanta, främlingar och även media. Uthållighet och träningstimmar kan ha hjälpt mig i mål, men det breda stödet av människor gav mig mycket positiv energi som gjorde äventyret roligt och givande. Jag försöker nu för egen del föra denna goda energi vidare inom ramen för simundervisningen. För en arbetsinriktad och kanske lite självisk affärsman känns det bra att vara delaktig i ett projekt där att hjälpa andra, särskilt barn, står i centrum.
Den sista, viktigaste och sannolikt den mest givande delen står framför oss. Att hjälpa barn konkret i form av simundervisning. Jag har sett planerna uppgjorda av Finlands simundervisnings- och livräddningsförbund och de ser bra ut. Målsättningen är förstås att vi kan avrapportera goda nyheter senare i höst.
Tillsammans gjorde vi och gör vi Finland till ett snäppe bättre samhälle, där välvilja och resursfördelning övervinner själviskhet och självgodhet.
Till sist ett par bilder som berättar om de olika faserna under simningen. Ha en trevlig fortsättning på sommaren. Hälsar Patrik ”Pate” Kvikant
